Larm i fettavskiljare varnar för överfyllning eller stopp

Larm i fettavskiljare varnar för överfyllning eller stopp

Dels så finns det krav på att en fettavskiljare måste finnas, dels så finns det krav på att den är anpassad efter verksamheten samt installerad enligt svensk standard. Ett tredje krav handlar om larm som varnar för överfyllning eller för stopp. Även om man tecknat ett abonnemang och får en tömning utförd regelbundet så kan problem uppstå. Ett larm kan här komma att förhindra svåra olyckor.

Det finns tre typer av larm och normalt så ska minst två av dessa finnas installerad i en fettavskiljare:

• Nivålarm: Ett nivålarm varnar vid överfyllning eller vid ett stopp i fettavskiljaren. Ett absolut måste då dessa orsakar störst problem.
  
  
• Skiktlarm: Det här larmet varnar för att fettnivån är för hög och att indikerar att det är dags för en extra tömning.
  
  
• Slamlarm: Fett har högre densitet än vatten, dte är också den princip som en fettavskiljare är uppbyggd efter. Fett stelnar och åker uppåt så att man lätt kan tömma tanken. Däremot så åker slam, sand och smuts i motsatt riktning då dessa har lägre densitet. Allt detta lägger sig således i botten tillsammans med fett som fastnat. Det kan också innebära stopp och det här larmet varnar för att ett sådant scenario kan stå för dörren.
  
  

En fettavskiljare förhindrar stora problem

Att man som livsmedelsverksamhet har ett krav på sig att ha en fettavskiljare installerad är något som är till gagn för alla. I Stockholm så använder vi oss av samma vatten- och avloppssystem och det gör att vi alla är lika känsliga och utsatta för stopp. Den enskilde fastighetsägaren och de boende i en fastighet är även de utsatta om det finns exempelvis en restaurang i någon av fastighetens lokaler.

Skulle kraven på en fettavskiljare inte finnas så skulle de potentiella kostnaderna kunna bli extremt höga. Stamspolning, stammar som spricker och orsakar översvämningar samt ständiga stopp i avloppet är några av de konsekvenser som förhindras av kraven på en installerad fettavskiljare.

Fett är nämligen det som orsakar mest problem. En tumregel som används är att om en verksamhet - en restaurang, ett café, en förskola, ett äldreboende, ett storkök, ett gatukök och så vidare - producerar med fett än ett vanligt hushåll så ska också en fettavskiljare finnas.

Delat ansvar mellan fastighetsägaren och verksamhetsutövaren

Ansvaret ligger dels på fastighetsägaren och dels på den person som driver verksamheten i fråga. fastighetsägaren ansvarar för att en fettavskiljare finns, att den är rätt dimensionerad enligt svensk standard SS-EN 1825 och att den har rätt placering. Skötsel och besiktning ligger även det på fastighetsägarens bord.

Verksamhetsutövaren (exempelvis restaurangägaren) är den som ansvarar för tömningen och som ser till att fettavskiljaren i fråga töms regelbundet.

Lite beroende på vilken verksamhet, vilken storlek samt hur mycket fett man avger så finns det olika krav gällande intervallerna. I Stockholm så ska man tömma sin fettavskiljare en gång i månaden och det är något som - numera - sköts av Stockholm Vatten. Tidigare sköttes tömningen av entreprenörer, men idag så är det via Stockholm Vatten man beställer tjänsten. Gängse väg är att man tecknar ett abonnemang och därigenom får sin tömningen av sin fettavskiljare utförd med regelbundna intervaller.